Havrepappan - SÅ rätt
Eftersom ni sportjournalister nu skall börja bevaka vår idrott så är det på sin plats att någon förklarar för er hur det fungerar, på ett sätt som ni kan förstå och relatera till. Jag har tagit på mig den otacksamma uppgiften att utbilda er i lite grundläggande hästkunskap.
Lektion nummer 1, hästen
En häst består av en (oftast brun) avlång kropp. Från denna kropp sticker sex saker ut. Den största utstickande delen är halsen, som sedan övergår i huvudet. Detta kallas fram på hästen. I motsatt ände finner ni en märklig hårtofs, kallad svans. Detta är bakdelen på hästen. Under själva den avlånga kroppen så sticker det ut fyra (4) delar. Detta är benen.
Det som ni ibland ser ovanför hästens kropp är inte en del av hästen, utan detta är en människa som sitter på hästen. Denna kallas ryttare när den sitter på själva djuret. Om personen istället sitter bakom hästen, så är det ingen ryttare utan en kusk (överkurs).
Lektion nummer 2, säkerhet för journalister
Man skall absolut undvika att vara för nära någon av de delar som sticker ut från hästens kropp. Om du till exempel står så nära hårtofsen baktill på hästen att du kan se enskilda hårstrån så gör du klokt i att backa ganska omgående. Hårtofsen i sig är inte så farlig, men strax nedanför finner du de två bakbenen. Är hårtofsen dessutom utrustad med en röd rosett, ta skydd! Om du istället ser alla de fyra benen samtidigt ovanför dig så ligger du ganska risigt till. Ligg bara stilla, och be en bön.
Hästar äter gräs, och inte sportjournalister. Ni kommer alltså inte att bli uppätna. Ryttarna själva är många gånger mycket mer folkilskna än hästarna, speciellt på en tävlingsplats. Om ni håller en god säkerhetsmarginal till både häst och ryttare är ni alltså relativt trygga, och bör kunna återvända hem till era familjer levande när arbetsdagen är slut.
Lektion nummer 3, Sportens utövande
Det finns ett flertal olika grenar som inkluderar häst och ryttare. Det är ungefär som olika former av bollsport. Lika lite som brännboll och handboll är samma sak så är dressyr och hoppning jämförbara. Här följer en kort genomgång av de tre vanligaste formerna av ridsport:
Hoppning. Oftast genomförs tävlingen i två delar. Första delen går ut på att häst och ryttare, helst tillsammans och samtidigt, skall ta sig runt en bana med olika hinder (består i grunden av stolpar samt en bom och påminner om ett fotbollsmål). Bommen (på fotbollsspråk, ribban) skall helst inte åka ner när de hoppar över den.
De som har klarat banan bäst i den första omgången gör sedan upp om vem som skall vinna genom att hoppa en gång till. Kan jämföras med särspel i golf eller sudden death i ishockey. Då rider man på tid och den med kortast tid och minst antal nedfallna ribbor vinner.
Poängberäkningen heter på hästspråk "fel". Den är lika ologisk som den i tennis. Man får helt enkelt lära sig 4:ans multiplikationstabell igen. Sätt alltså upp Öva in 4:ans tabell på "att göra-listan" inför ert första besök på en hästtävling. Det räcker att ni lär er den upp till 6x4=24. Den som har fler fel än så behöver ni inte skriva om i tidningen ändå.
Dressyr. Om hoppning är för avancerat för era sporthjärnor så ska ni nog hoppa över detta kapitel tills vidare. Dressyr kan liknas vid konståkning med häst, fast utan skridskor. Domare bedömer de olika rörelserna som ryttaren får hästen att utföra. Bedömningen är 1-10 och godkänd är lika med siffran 6. Dessa siffror omvandlas sedan till en procentsats och den med högst poäng vinner hela skiten.
Detta är alltså en form av bedömningssport, något som ni riktiga sportjournalister får eksem av att ens tänka på. Mitt bästa tips är att inte ens försöka förstå. Varken ni eller jag kommer ändå aldrig någonsin att lyckas klura ut varför en viss ryttare är bättre än någon annan, och därmed vinner. Dressyr är en sport som kräver tillvänjning. Börja med små doser dressyr!
Fälttävlan. Nu blir det ännu svårare att hänga med eftersom man i fälttävlan tävlar i både dressyr och hoppning SAMT i terrängridning. Sedan läggs poängen från de olika grenarna samman och någon vinner hela skiten. Ni bör fokusera på terrängmomentet eftersom det är det mest spektakulära (dödsföraktande) ni kommer att få se. Ingen människa som är vid sina sunda vätskor försöker sig på att forcera stora stockar ute i skogen, sittandes på en häst.
Lektion nummer 4, Presskonferensen
Frågor av den klassiska sportjournalist-typen a la Peter Jidhe kommer inte att fungera. Att fråga en ryttare om "hur det känns" kommer mötas av totalt oförstående miner. En ryttare är av princip aldrig nöjd. Det finns alltid något som hade kunnat gå bättre, eller känts bättre.
En ryttare är också alltid mer intresserad av att kommentera sin häst, eller sina konkurrenter, än att tala om sig själv. Hur mycket ni än försöker så kommer ni aldrig att få höra en ryttare säga något i stil med "Jag är bäst" vilket ni är så vana vid från intervjuer och presskonferenser med Zlatan.
Lycka till nu på ert första uppdrag i hästsporten!
Lektion nummer 1, hästen
En häst består av en (oftast brun) avlång kropp. Från denna kropp sticker sex saker ut. Den största utstickande delen är halsen, som sedan övergår i huvudet. Detta kallas fram på hästen. I motsatt ände finner ni en märklig hårtofs, kallad svans. Detta är bakdelen på hästen. Under själva den avlånga kroppen så sticker det ut fyra (4) delar. Detta är benen.
Det som ni ibland ser ovanför hästens kropp är inte en del av hästen, utan detta är en människa som sitter på hästen. Denna kallas ryttare när den sitter på själva djuret. Om personen istället sitter bakom hästen, så är det ingen ryttare utan en kusk (överkurs).
Lektion nummer 2, säkerhet för journalister
Man skall absolut undvika att vara för nära någon av de delar som sticker ut från hästens kropp. Om du till exempel står så nära hårtofsen baktill på hästen att du kan se enskilda hårstrån så gör du klokt i att backa ganska omgående. Hårtofsen i sig är inte så farlig, men strax nedanför finner du de två bakbenen. Är hårtofsen dessutom utrustad med en röd rosett, ta skydd! Om du istället ser alla de fyra benen samtidigt ovanför dig så ligger du ganska risigt till. Ligg bara stilla, och be en bön.
Hästar äter gräs, och inte sportjournalister. Ni kommer alltså inte att bli uppätna. Ryttarna själva är många gånger mycket mer folkilskna än hästarna, speciellt på en tävlingsplats. Om ni håller en god säkerhetsmarginal till både häst och ryttare är ni alltså relativt trygga, och bör kunna återvända hem till era familjer levande när arbetsdagen är slut.
Lektion nummer 3, Sportens utövande
Det finns ett flertal olika grenar som inkluderar häst och ryttare. Det är ungefär som olika former av bollsport. Lika lite som brännboll och handboll är samma sak så är dressyr och hoppning jämförbara. Här följer en kort genomgång av de tre vanligaste formerna av ridsport:
Hoppning. Oftast genomförs tävlingen i två delar. Första delen går ut på att häst och ryttare, helst tillsammans och samtidigt, skall ta sig runt en bana med olika hinder (består i grunden av stolpar samt en bom och påminner om ett fotbollsmål). Bommen (på fotbollsspråk, ribban) skall helst inte åka ner när de hoppar över den.
De som har klarat banan bäst i den första omgången gör sedan upp om vem som skall vinna genom att hoppa en gång till. Kan jämföras med särspel i golf eller sudden death i ishockey. Då rider man på tid och den med kortast tid och minst antal nedfallna ribbor vinner.
Poängberäkningen heter på hästspråk "fel". Den är lika ologisk som den i tennis. Man får helt enkelt lära sig 4:ans multiplikationstabell igen. Sätt alltså upp Öva in 4:ans tabell på "att göra-listan" inför ert första besök på en hästtävling. Det räcker att ni lär er den upp till 6x4=24. Den som har fler fel än så behöver ni inte skriva om i tidningen ändå.
Dressyr. Om hoppning är för avancerat för era sporthjärnor så ska ni nog hoppa över detta kapitel tills vidare. Dressyr kan liknas vid konståkning med häst, fast utan skridskor. Domare bedömer de olika rörelserna som ryttaren får hästen att utföra. Bedömningen är 1-10 och godkänd är lika med siffran 6. Dessa siffror omvandlas sedan till en procentsats och den med högst poäng vinner hela skiten.
Detta är alltså en form av bedömningssport, något som ni riktiga sportjournalister får eksem av att ens tänka på. Mitt bästa tips är att inte ens försöka förstå. Varken ni eller jag kommer ändå aldrig någonsin att lyckas klura ut varför en viss ryttare är bättre än någon annan, och därmed vinner. Dressyr är en sport som kräver tillvänjning. Börja med små doser dressyr!
Fälttävlan. Nu blir det ännu svårare att hänga med eftersom man i fälttävlan tävlar i både dressyr och hoppning SAMT i terrängridning. Sedan läggs poängen från de olika grenarna samman och någon vinner hela skiten. Ni bör fokusera på terrängmomentet eftersom det är det mest spektakulära (dödsföraktande) ni kommer att få se. Ingen människa som är vid sina sunda vätskor försöker sig på att forcera stora stockar ute i skogen, sittandes på en häst.
Lektion nummer 4, Presskonferensen
Frågor av den klassiska sportjournalist-typen a la Peter Jidhe kommer inte att fungera. Att fråga en ryttare om "hur det känns" kommer mötas av totalt oförstående miner. En ryttare är av princip aldrig nöjd. Det finns alltid något som hade kunnat gå bättre, eller känts bättre.
En ryttare är också alltid mer intresserad av att kommentera sin häst, eller sina konkurrenter, än att tala om sig själv. Hur mycket ni än försöker så kommer ni aldrig att få höra en ryttare säga något i stil med "Jag är bäst" vilket ni är så vana vid från intervjuer och presskonferenser med Zlatan.
Lycka till nu på ert första uppdrag i hästsporten!
Kommentarer
Trackback
