Nu är det min verklighet
Hej läsare!
Under de här dagarna jag har vart borta så har jag insett att detta är min verklighet nu. Jag slutar 9;an om nio dagar, lämnar min klass efter 3 år. Så mycket som har hänt. Trodde det skulle vara hyfsat okej. Börja om på nytt liksom.
Men fan, det är det verkligen inte. Nu sitter jag här. Helt kluven och tänker att detta var det sista vi gjorde tillsammans som en riktigt grupp, min klass. Vi kommer inte sitta tillsammans och spela musik, sjunga, hitta på något galet.
Detta var slutet på boken. Finns inga nya sidor längre. Dags att börja på en ny.
Allt detta plus att Ubbe är till salu, jag ska som smånigom gå över till storhäst. SÅ det är jobbigt. Jag känner mig helt tom på känslor och ord. Vet bara att jag vill hitta en väg ut. Den här helgen har gått äckligt snabbt och jag vill pausa och stanna kvar. Min klass betyder helt otroligt mycket och tanken på att skiljas från den och gå på egna ben helt plötsligt är som en smäll i magen.
Jag vet att vi alla kommer träffas någon gång men vissa tappar man ju helt totalt kontakten med. Jag orkar inte det. Jag skulle vilja träffa alla varje dag ändå, bara säga hej. Men nu är jag tacksam för 3 helt underbara,konstiga,ilskna,sura,skrattfyllda år. Kommer aldrig glömma 9C, never. Ubbe likaså, min fina stjärna. Idag visade han att vi är påväg igen, påväg upp. Kanske blir bra i slutet ändå? Han är min andra halva, min bättre, envisa halva.
Jag hade aldrig varit den jag är om det inte vore för hästarna och min klass, min familj och vänner. Man får vara den man är när man inte blev som man skulle. Jag tittar tillbaks på minnen, helt galna minnen. Att jag för 3 årsedan inte insåg att nu händer det, nu ska vi splittras. Nu går vi åt varsina håll, endast lycka till alla. Alla kommer lyckas med något någon gång. Jag slutar skriva här, annars lär det bli världens längsta inlägg.
Men TACK till alla ni! Vänner som familj, djur som klass. Ni är bäst, no matter what!
/jenny
Under de här dagarna jag har vart borta så har jag insett att detta är min verklighet nu. Jag slutar 9;an om nio dagar, lämnar min klass efter 3 år. Så mycket som har hänt. Trodde det skulle vara hyfsat okej. Börja om på nytt liksom.
Men fan, det är det verkligen inte. Nu sitter jag här. Helt kluven och tänker att detta var det sista vi gjorde tillsammans som en riktigt grupp, min klass. Vi kommer inte sitta tillsammans och spela musik, sjunga, hitta på något galet.
Detta var slutet på boken. Finns inga nya sidor längre. Dags att börja på en ny.
Allt detta plus att Ubbe är till salu, jag ska som smånigom gå över till storhäst. SÅ det är jobbigt. Jag känner mig helt tom på känslor och ord. Vet bara att jag vill hitta en väg ut. Den här helgen har gått äckligt snabbt och jag vill pausa och stanna kvar. Min klass betyder helt otroligt mycket och tanken på att skiljas från den och gå på egna ben helt plötsligt är som en smäll i magen.
Jag vet att vi alla kommer träffas någon gång men vissa tappar man ju helt totalt kontakten med. Jag orkar inte det. Jag skulle vilja träffa alla varje dag ändå, bara säga hej. Men nu är jag tacksam för 3 helt underbara,konstiga,ilskna,sura,skrattfyllda år. Kommer aldrig glömma 9C, never. Ubbe likaså, min fina stjärna. Idag visade han att vi är påväg igen, påväg upp. Kanske blir bra i slutet ändå? Han är min andra halva, min bättre, envisa halva.
Jag hade aldrig varit den jag är om det inte vore för hästarna och min klass, min familj och vänner. Man får vara den man är när man inte blev som man skulle. Jag tittar tillbaks på minnen, helt galna minnen. Att jag för 3 årsedan inte insåg att nu händer det, nu ska vi splittras. Nu går vi åt varsina håll, endast lycka till alla. Alla kommer lyckas med något någon gång. Jag slutar skriva här, annars lär det bli världens längsta inlägg.
Men TACK till alla ni! Vänner som familj, djur som klass. Ni är bäst, no matter what!
/jenny
9C, the 1 and only
Just figure it out
Jag vet inte vad som händer. Tankarna är mer än förr och hjärnan går på fullspin. Och mitt i detta blir det inte speciellt mycket bättre att Ubbe är till salu, min alldeles egna stjärna. Ganska sjukt hur mycket jag älskar den killen.
Men jag vet inte hur jag ska sätta ord på mina känslor just nu, vet inte ens hur jag ska börja. Och sen måste jag vara ytlig och realistisk för jag kan inte säga mycket alls om detta men har någon av er känt att allt har gått så jäkla bra och sen är det någon, någon liten persons åsikt som känns som en smäll i magen? Det har jag. Tyvärr.
Detta året har gått riktigt bra men jag säger inte mer än så.
Detta är bara ett förvirrande inlägg. Vet inte vart jag ska ta vägen liksom. Så nu ska jag ta tag i mitt plugg så tänker jag på det och inte en massa jobbiga saker.
I'm strong enough to handle the truth.
/jenny
Fina du
Så många gånger du har stöttat mig, så många gånger du har tagit emot mig när jag har fallit. Jag kommer aldrig kunna tacka dig tillräckligt. Men du övertygar mig att jag är stark nog att klara av allt. Även om jag skulle vara den lataste och mest jobbigaste ungen att övertyga att rida ut i regnet, så gör du det.
Du påminner mig om att man bara lever en gång och man ska aldrig ångra något.
Så tack! Tack för att du finns där när jag faller om och om igen till botten. Du hjälper mig upp och stöttar mig somsagt vad och när som helst. No matter what, du finns där!
Me ♥ U
/Jenny
Du påminner mig om att man bara lever en gång och man ska aldrig ångra något.
Så tack! Tack för att du finns där när jag faller om och om igen till botten. Du hjälper mig upp och stöttar mig somsagt vad och när som helst. No matter what, du finns där!
Me ♥ U
/Jenny
deep thoughhhhts
Cry out.
Biter ihop. Är stark. Det går inte att knäcka mig. Klart det går. Nej, jag biter ihop. Jag ger inte upp. Varför kan jag inte ge upp? Jag är stark. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag är kapabel till. Jag är stark stark stark!
Som vanligt räddar Vampire Diaries mig. Skulle dö för flera ordspråk som de använder.
Den bilden får avsluta detta. Jag är klar att Vampire Diaries finns och deras klockrena bilder och meningar!
/Jenny
Biter ihop. Är stark. Det går inte att knäcka mig. Klart det går. Nej, jag biter ihop. Jag ger inte upp. Varför kan jag inte ge upp? Jag är stark. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag är kapabel till. Jag är stark stark stark!
Som vanligt räddar Vampire Diaries mig. Skulle dö för flera ordspråk som de använder.
Den bilden får avsluta detta. Jag är klar att Vampire Diaries finns och deras klockrena bilder och meningar!
/Jenny
Sur Jenny!
Så jävla trött på folks åsikter inom ridsporten nu, HUR JAG RIDER!
Så jag får inte rida hur jag vill utan måste rida precis som alla andra? Kul säger jag bara. Jag får oftast mycket skit för min ridning på storhäst nu det senaste.
Ponnysarna så tycker alla att det är bra, det ser fin ut osv. Men där är det ingen som öppnar sin käft för att snacka skit. Utan där accepterar man alla just för att vara individ till ponny är olika och ryttarna har olika kunskaper och olika rutinerade. Men på storhäst nu, nej. Då ska vi rida till andra sidan och tillbaks i en manege så att folk är nöjda, för annars är det hets och ponnyridning. Jag har hört folk snacka, vänt mig om - stirrat och sen gått.
Palett svänger på en 5öring. Hon går inte galoppera runt där och ner dit. Hon tjänar absolut ingen mark på det som de större hästarna gör. Det är det man missar. Jag anpassar vägarna och hastigheten efter häst. Och nu i detta fallet så måste man korta in svängarna på Palett för hon ORKAR inte galoppera bort till världens ände. För vi måste ha så mycket mer tryck i dem på höjderna som andra hästar kan gå över. Tänk på det!
För jag är riktigt sur på hur storhäst folket behandlar andra. Sen javisst, marijoteten säger att det finns så mycket mer snällare och goda folk än vad det finns elaka, men det är ändå dem elaka man hakar upp sig på. Detta var sista gången jag skrev något om det här. Tänker inte ge det mer uppmärksamhet, aldrig!
Om ni är så jäkla bra, välkommen hit och rid. Åk iväg på en tävling se om du får samma resultat som mig. Jag tror faktiskt väldigt få klarar det, ingen häst är normal här hemma. Den ena springer och den andra bockar jag menar LÅT MIG. Jag vet hur jag hanterar såna hästar och jag vet hur man ska rida såna på tävling.
Jag kan chansa, men jag är uppfostrad att chansa lagom. Hitta det där mellanläget och det är jag evigt tacksam för. Jag vänder inte upp på ett räcke ett galoppsteg ifrån, aldrig. Det funkar inte så!
Den som har mest flyt och jämn galopp genom hela omhoppningen vinner, det är bevisat. Klart att alla gör ett misstag och svänger för snävt men oj? vad hände? Hästen rev = ryttarens fel. Oj hästen klarade det = grymt bra häst och en ryttare som inser själv att det var jäkligt tur. Ett rutinerad ryttare skyller aldrig sina egna misstag på sin häst.
Låt mig rida hur jag vill. Jag rider för grymt bra tränare, har grymt bra ridkunniga runtomkring. Prata med dem och mig innan ni bestämmer er att uttrycka er om MIN ridning!
Jäkla människor säger bara.
/Jenny
Så jag får inte rida hur jag vill utan måste rida precis som alla andra? Kul säger jag bara. Jag får oftast mycket skit för min ridning på storhäst nu det senaste.
Ponnysarna så tycker alla att det är bra, det ser fin ut osv. Men där är det ingen som öppnar sin käft för att snacka skit. Utan där accepterar man alla just för att vara individ till ponny är olika och ryttarna har olika kunskaper och olika rutinerade. Men på storhäst nu, nej. Då ska vi rida till andra sidan och tillbaks i en manege så att folk är nöjda, för annars är det hets och ponnyridning. Jag har hört folk snacka, vänt mig om - stirrat och sen gått.
Palett svänger på en 5öring. Hon går inte galoppera runt där och ner dit. Hon tjänar absolut ingen mark på det som de större hästarna gör. Det är det man missar. Jag anpassar vägarna och hastigheten efter häst. Och nu i detta fallet så måste man korta in svängarna på Palett för hon ORKAR inte galoppera bort till världens ände. För vi måste ha så mycket mer tryck i dem på höjderna som andra hästar kan gå över. Tänk på det!
För jag är riktigt sur på hur storhäst folket behandlar andra. Sen javisst, marijoteten säger att det finns så mycket mer snällare och goda folk än vad det finns elaka, men det är ändå dem elaka man hakar upp sig på. Detta var sista gången jag skrev något om det här. Tänker inte ge det mer uppmärksamhet, aldrig!
Om ni är så jäkla bra, välkommen hit och rid. Åk iväg på en tävling se om du får samma resultat som mig. Jag tror faktiskt väldigt få klarar det, ingen häst är normal här hemma. Den ena springer och den andra bockar jag menar LÅT MIG. Jag vet hur jag hanterar såna hästar och jag vet hur man ska rida såna på tävling.
Jag kan chansa, men jag är uppfostrad att chansa lagom. Hitta det där mellanläget och det är jag evigt tacksam för. Jag vänder inte upp på ett räcke ett galoppsteg ifrån, aldrig. Det funkar inte så!
Den som har mest flyt och jämn galopp genom hela omhoppningen vinner, det är bevisat. Klart att alla gör ett misstag och svänger för snävt men oj? vad hände? Hästen rev = ryttarens fel. Oj hästen klarade det = grymt bra häst och en ryttare som inser själv att det var jäkligt tur. Ett rutinerad ryttare skyller aldrig sina egna misstag på sin häst.
Låt mig rida hur jag vill. Jag rider för grymt bra tränare, har grymt bra ridkunniga runtomkring. Prata med dem och mig innan ni bestämmer er att uttrycka er om MIN ridning!
Jäkla människor säger bara.
/Jenny
Ilsken tjej vart det ja
Jag är så trött på folk som behandlar andra fel. Så jäkla pissed off!! Det är nog orden som beskriver mest ilska för tillfället!
Jag hatar att se folk skicka sin häst till någon annan på tävlingplatsen för att man måste gå sätta sig i en bil och sura eller att man är så falsk att man går bakom ryggen på ens vänner. ÅÅH, det finns så många sätt att behandla andra fel!
Man behöver inte gilla alla människor, det gör inte jag. Men att det går så långt att tyka sig mot sina vänner och sin familj, nej då går det över gränsen!
Acceptera dina fel istället för att spekulera på andras, tänk med det man har innanför skallbenet!
PUST!!
______
/Jenny
Jag hatar att se folk skicka sin häst till någon annan på tävlingplatsen för att man måste gå sätta sig i en bil och sura eller att man är så falsk att man går bakom ryggen på ens vänner. ÅÅH, det finns så många sätt att behandla andra fel!
Man behöver inte gilla alla människor, det gör inte jag. Men att det går så långt att tyka sig mot sina vänner och sin familj, nej då går det över gränsen!
Acceptera dina fel istället för att spekulera på andras, tänk med det man har innanför skallbenet!
PUST!!
______
/Jenny
Hur jag gör på tävlingsdagen
Jag förbereder allt dagen innan. Hästen knoppad, Maten och grejerna inpackade osvosv.
När jag kommer fram till tävlingsplatsen öppnar jag alltid dörren till transporten. Blivit som en rutin! Kollar banan och ser hur långt kvar det är till mig. Kanske hinner kolla på några ekipage innan det är min tur.
Jag tar ut hästen och klär på den och min egna utrustning. Skrittar fram tills jag får gå till framhoppning. Om det finns plats för framridning brukar jag endast trava fram och se så att hästen är framme för skänkeln/rösten.
Inne på framhoppningen galopperar jag fram något varv och lägger volter i båda varven. Låter hästen skritta några sekunder innan jag travar på det lilla hindret 1-2 gånger i varje varv (beror på vilken häst)
Landar så att jag kan komma på räcket i galopp. Tar det 2-3 gånger (beror på häst) Likadant på oxern. Tills det känns bra. Korta skrittpauser emellan.
När jag ska lämna framhoppningen tar jag oftast det hindret jag fick sämst känsla på innan jag går in på banan. Väl där inne skrittar jag runt och kollar runt på hindrerna. Kollar på ryttaren före mig och SEN är det min tur.
Jag rider aldrig efter x-antal galoppsprång, visst om det är kort distans - givitvis. Men jag går på känsla och ser min avsprångspunkt!
Rider klart banan och går ut sen och kollar om jag ligger på placering om jag gör det skrittar jag hästen för hand tills jag ska in på banan för prisutdelning. Om jag inte är placerad så skrittar jag lite på hästen/för hand innan vi ställer in hästen i transporten och erbjuder vatten och fyller på hö och krafft.
Tog detta ganska kortfattat och det hade blivit en lååång text annars, ingen orkar läsa den ändå. Men såhär kan den oftast se ut. Ibland tar vi ut hästen tidigare och skrittar den för hand men det beror helt enkelt på häst och hur många starter. Hoppas ni fick en liten inblick hur det ser ut på en tävlingsdag för mig (kortfattat;)
/Jenny
När jag kommer fram till tävlingsplatsen öppnar jag alltid dörren till transporten. Blivit som en rutin! Kollar banan och ser hur långt kvar det är till mig. Kanske hinner kolla på några ekipage innan det är min tur.
Jag tar ut hästen och klär på den och min egna utrustning. Skrittar fram tills jag får gå till framhoppning. Om det finns plats för framridning brukar jag endast trava fram och se så att hästen är framme för skänkeln/rösten.
Inne på framhoppningen galopperar jag fram något varv och lägger volter i båda varven. Låter hästen skritta några sekunder innan jag travar på det lilla hindret 1-2 gånger i varje varv (beror på vilken häst)
Landar så att jag kan komma på räcket i galopp. Tar det 2-3 gånger (beror på häst) Likadant på oxern. Tills det känns bra. Korta skrittpauser emellan.
När jag ska lämna framhoppningen tar jag oftast det hindret jag fick sämst känsla på innan jag går in på banan. Väl där inne skrittar jag runt och kollar runt på hindrerna. Kollar på ryttaren före mig och SEN är det min tur.
Jag rider aldrig efter x-antal galoppsprång, visst om det är kort distans - givitvis. Men jag går på känsla och ser min avsprångspunkt!
Rider klart banan och går ut sen och kollar om jag ligger på placering om jag gör det skrittar jag hästen för hand tills jag ska in på banan för prisutdelning. Om jag inte är placerad så skrittar jag lite på hästen/för hand innan vi ställer in hästen i transporten och erbjuder vatten och fyller på hö och krafft.
Tog detta ganska kortfattat och det hade blivit en lååång text annars, ingen orkar läsa den ändå. Men såhär kan den oftast se ut. Ibland tar vi ut hästen tidigare och skrittar den för hand men det beror helt enkelt på häst och hur många starter. Hoppas ni fick en liten inblick hur det ser ut på en tävlingsdag för mig (kortfattat;)
/Jenny
Funderat lite med bloggen
Från alla första början när jag började blogga, inte på kellyochjenny utan någon långt bak i tiden så ville jag verkligen ha en super mega stor blogg, men vem ville inte det?
Nu vet jag inte om jag bloggar för att få en stor blogg. Ni läsare är pluset liksom, jag ser detta som en större variant av en dagbok, fast utelämnar mer grejer än vad ni anar. Jag skriver ner träningar hur det gått för att kunna titta tillbaks och känna,"fan vad fin han har blivit"
Ni fattar?
Sen om en träning har gått piss, då säger inte jag det rakt ut. För jag vet att den har inte gått piss även om det har känt så. Jag är inte helt ärlig här. Okej, det var fel ord. Jag är ärlig till 110% men jag kan ibland inte sätta ord på mina känslor och hur jag ska uttrycka mig, därför ser jag detta som en stor, träningsdagbok. Man utvecklas ju så otroligt mycket genom åren och sen kunna blicka tillbaks och se sin outfit man tyckte var sååå snygg är groteskt ful...
Hänger ni fortfarande med?
Nu ska jag avrunda inlägget men jag bloggar somsagt inte för att få en storblogg. Även om jag hade pallat trycket så anser jag att det inte är lika kul. Haters kommer alltid finnas, även på mindre bloggar. Men ju större blogg man får desstumer, jag vet inte. Press får man! Jag vill inte känna mig tvungen till att blogga, utan bloggar när jag känner för det, när jag har något att berätta. Så nu vet ni hur jag tycker om bloggen, jag kommer blogga ihop med Kelly så länge vi båda tycker der är kul och vill blogga tillsammans!
kram alla läsare, /Jenny
Våga göra det
Tänk hur snabbt livet kan ändras på en ynka liten sekund?
Alla planer kan gå i krasch, utan att du hinner blinka.
Det är inget som har hänt men är det bara jag som är livrädd för döden? Jag får rysningar av den. Vad händer liksom? Blir det svart, får man ett nytt liv, dör man aldrig egentligen???
Så otroligt många frågor som aldrig kommer få svar.
Man kommer aldrig få bli 10,13 eller 14 år igen, verkligen aldrig. Fyfan för den! När jag blir en gammal, riktigt gammal tant vill jag sitta i en stol och känna att jag inte ångrar något i mitt liv. Tror du man känner sig lättad och kan lämna världen då? Min magkänsla säger det och jag har lärt mig att jag ska gå efter magkänslan!
Jag har många drömmar och mål, både realistiska och några drömmar som aldrig kommer slå in, tyvärr. Men en av det jag verkligen vill är att bli något STORT inom ridningen, jag verkligen vill det! Hur jag ska nå det är oklart, go with the flow helt enkelt. Ha bra människor runtomkring sig som man litar på, ha kontakter, ha grymma hästar osvosv. Men det är något jag SKA bli, stor inom ridning.
Men så fort jag tänker på döden (inte ofta men när det väl händer) så får jag en otrolig ångest. Vet inte vart jag ska ta vägen. Slänga huvudet i väggen för att jag tänker på såna tankar. Men känslan är svår att sätta ord på, man vet hur det känns när man själv har känt den. Men ju mer jag tänker på det, ju mer vill jag leva ungdomslivet ordentligt. Fokus på hästarna men ha kul med vännerna, vilket jag egentligen har. HUM, vilket liv jag lever.
Jag ska ta vara på varenda sekund, varje minut, varje timme och varje dag. Leva för dagen, visst tankarna ska vara på rätt saker men att man verkligen ger allt. USCH för döden, känns svårt att lämna alla man älskar. Blicka tillbaks på ungdomslivet, när man var ung vuxen och inse att man aldrig får det igen. Aldrig känna den spralliga känslan i magen när en kille man gillar ger en uppmärksamhet, att aldrig få skäll för att man har glömt läxan, eller återläsning för att man skolkade en lektion. Aldrig igen.
Nu lämnar jag detta ämnet och hoppas att alla lever för dagen och har kul. Alla förtjänar ett liv, även dom vi hatar!
/Jenny
Alla planer kan gå i krasch, utan att du hinner blinka.
Det är inget som har hänt men är det bara jag som är livrädd för döden? Jag får rysningar av den. Vad händer liksom? Blir det svart, får man ett nytt liv, dör man aldrig egentligen???
Så otroligt många frågor som aldrig kommer få svar.
Man kommer aldrig få bli 10,13 eller 14 år igen, verkligen aldrig. Fyfan för den! När jag blir en gammal, riktigt gammal tant vill jag sitta i en stol och känna att jag inte ångrar något i mitt liv. Tror du man känner sig lättad och kan lämna världen då? Min magkänsla säger det och jag har lärt mig att jag ska gå efter magkänslan!
Jag har många drömmar och mål, både realistiska och några drömmar som aldrig kommer slå in, tyvärr. Men en av det jag verkligen vill är att bli något STORT inom ridningen, jag verkligen vill det! Hur jag ska nå det är oklart, go with the flow helt enkelt. Ha bra människor runtomkring sig som man litar på, ha kontakter, ha grymma hästar osvosv. Men det är något jag SKA bli, stor inom ridning.
Men så fort jag tänker på döden (inte ofta men när det väl händer) så får jag en otrolig ångest. Vet inte vart jag ska ta vägen. Slänga huvudet i väggen för att jag tänker på såna tankar. Men känslan är svår att sätta ord på, man vet hur det känns när man själv har känt den. Men ju mer jag tänker på det, ju mer vill jag leva ungdomslivet ordentligt. Fokus på hästarna men ha kul med vännerna, vilket jag egentligen har. HUM, vilket liv jag lever.
Jag ska ta vara på varenda sekund, varje minut, varje timme och varje dag. Leva för dagen, visst tankarna ska vara på rätt saker men att man verkligen ger allt. USCH för döden, känns svårt att lämna alla man älskar. Blicka tillbaks på ungdomslivet, när man var ung vuxen och inse att man aldrig får det igen. Aldrig känna den spralliga känslan i magen när en kille man gillar ger en uppmärksamhet, att aldrig få skäll för att man har glömt läxan, eller återläsning för att man skolkade en lektion. Aldrig igen.
Nu lämnar jag detta ämnet och hoppas att alla lever för dagen och har kul. Alla förtjänar ett liv, även dom vi hatar!
/Jenny
nevermind i'll find someone like you
I know it seems hard sometimes but remember one thing.
Through every dark night, there's a bright day after that.
So no matter how hard it get, stick your chest out, keep ya head up and handle it.
/Jenny
Through every dark night, there's a bright day after that.
So no matter how hard it get, stick your chest out, keep ya head up and handle it.
/Jenny
GAAAAAH
ÅHH, orkar inte med folk egentligen. Inte alla människor men de som ljuger rakt upp i ansiktet. De som lovar en massa grejer och sen bryter löfterna och gör precis som dem vill!
Jag är verkligen så jävla sur. Jag vill hänga ut namn, jag vill hänga ut personer. Usch, jag hatar verkligen folk som gör såhär.
Jag trodde allt skulle bli riktigt bra. De lovade så mycket, det skulle bli bra där och där. Men nejnej. Nu leker vi en ny lek efter deras regler = inga regler. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor och jag kan inte berätta detta för någon. Det kommer bli så mycket frågor om jag publicerar detta! Men jag håller tyst och skriker av ilska hemma istället.
Vill bara slå ner dem. Eller nej, inte slå dem. Slå dem med mina ord, de träffar bättre. Jag fattar inte varför jag gratulerar såna folk, kanske för att jag alltid vill att alla ska lyckas? Eller för de falska människorna har min ägodel som de missköter helt totalt?
Anledningarna är många men alla har samma koppling - falska människor. Lögn efter lögn, löfte efter löfte. Någonstans tar det stopp men inte för såna här människor. Varför kan de inte hålla sitt löfte till mig? De lovade, de svor på att de skulle göra allt bra!
MEN VET NI VAD, GÅ OCH SMÖRA FÖR NÅGON ANNAN. DETTA VAR DROPPEN!!
/EN SUR Jenny
Jag är verkligen så jävla sur. Jag vill hänga ut namn, jag vill hänga ut personer. Usch, jag hatar verkligen folk som gör såhär.
Jag trodde allt skulle bli riktigt bra. De lovade så mycket, det skulle bli bra där och där. Men nejnej. Nu leker vi en ny lek efter deras regler = inga regler. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor och jag kan inte berätta detta för någon. Det kommer bli så mycket frågor om jag publicerar detta! Men jag håller tyst och skriker av ilska hemma istället.
Vill bara slå ner dem. Eller nej, inte slå dem. Slå dem med mina ord, de träffar bättre. Jag fattar inte varför jag gratulerar såna folk, kanske för att jag alltid vill att alla ska lyckas? Eller för de falska människorna har min ägodel som de missköter helt totalt?
Anledningarna är många men alla har samma koppling - falska människor. Lögn efter lögn, löfte efter löfte. Någonstans tar det stopp men inte för såna här människor. Varför kan de inte hålla sitt löfte till mig? De lovade, de svor på att de skulle göra allt bra!
MEN VET NI VAD, GÅ OCH SMÖRA FÖR NÅGON ANNAN. DETTA VAR DROPPEN!!
/EN SUR Jenny
Havrepappan - SÅ rätt
Eftersom ni sportjournalister nu skall börja bevaka vår idrott så är det på sin plats att någon förklarar för er hur det fungerar, på ett sätt som ni kan förstå och relatera till. Jag har tagit på mig den otacksamma uppgiften att utbilda er i lite grundläggande hästkunskap.
Lektion nummer 1, hästen
En häst består av en (oftast brun) avlång kropp. Från denna kropp sticker sex saker ut. Den största utstickande delen är halsen, som sedan övergår i huvudet. Detta kallas fram på hästen. I motsatt ände finner ni en märklig hårtofs, kallad svans. Detta är bakdelen på hästen. Under själva den avlånga kroppen så sticker det ut fyra (4) delar. Detta är benen.
Det som ni ibland ser ovanför hästens kropp är inte en del av hästen, utan detta är en människa som sitter på hästen. Denna kallas ryttare när den sitter på själva djuret. Om personen istället sitter bakom hästen, så är det ingen ryttare utan en kusk (överkurs).
Lektion nummer 2, säkerhet för journalister
Man skall absolut undvika att vara för nära någon av de delar som sticker ut från hästens kropp. Om du till exempel står så nära hårtofsen baktill på hästen att du kan se enskilda hårstrån så gör du klokt i att backa ganska omgående. Hårtofsen i sig är inte så farlig, men strax nedanför finner du de två bakbenen. Är hårtofsen dessutom utrustad med en röd rosett, ta skydd! Om du istället ser alla de fyra benen samtidigt ovanför dig så ligger du ganska risigt till. Ligg bara stilla, och be en bön.
Hästar äter gräs, och inte sportjournalister. Ni kommer alltså inte att bli uppätna. Ryttarna själva är många gånger mycket mer folkilskna än hästarna, speciellt på en tävlingsplats. Om ni håller en god säkerhetsmarginal till både häst och ryttare är ni alltså relativt trygga, och bör kunna återvända hem till era familjer levande när arbetsdagen är slut.
Lektion nummer 3, Sportens utövande
Det finns ett flertal olika grenar som inkluderar häst och ryttare. Det är ungefär som olika former av bollsport. Lika lite som brännboll och handboll är samma sak så är dressyr och hoppning jämförbara. Här följer en kort genomgång av de tre vanligaste formerna av ridsport:
Hoppning. Oftast genomförs tävlingen i två delar. Första delen går ut på att häst och ryttare, helst tillsammans och samtidigt, skall ta sig runt en bana med olika hinder (består i grunden av stolpar samt en bom och påminner om ett fotbollsmål). Bommen (på fotbollsspråk, ribban) skall helst inte åka ner när de hoppar över den.
De som har klarat banan bäst i den första omgången gör sedan upp om vem som skall vinna genom att hoppa en gång till. Kan jämföras med särspel i golf eller sudden death i ishockey. Då rider man på tid och den med kortast tid och minst antal nedfallna ribbor vinner.
Poängberäkningen heter på hästspråk "fel". Den är lika ologisk som den i tennis. Man får helt enkelt lära sig 4:ans multiplikationstabell igen. Sätt alltså upp Öva in 4:ans tabell på "att göra-listan" inför ert första besök på en hästtävling. Det räcker att ni lär er den upp till 6x4=24. Den som har fler fel än så behöver ni inte skriva om i tidningen ändå.
Dressyr. Om hoppning är för avancerat för era sporthjärnor så ska ni nog hoppa över detta kapitel tills vidare. Dressyr kan liknas vid konståkning med häst, fast utan skridskor. Domare bedömer de olika rörelserna som ryttaren får hästen att utföra. Bedömningen är 1-10 och godkänd är lika med siffran 6. Dessa siffror omvandlas sedan till en procentsats och den med högst poäng vinner hela skiten.
Detta är alltså en form av bedömningssport, något som ni riktiga sportjournalister får eksem av att ens tänka på. Mitt bästa tips är att inte ens försöka förstå. Varken ni eller jag kommer ändå aldrig någonsin att lyckas klura ut varför en viss ryttare är bättre än någon annan, och därmed vinner. Dressyr är en sport som kräver tillvänjning. Börja med små doser dressyr!
Fälttävlan. Nu blir det ännu svårare att hänga med eftersom man i fälttävlan tävlar i både dressyr och hoppning SAMT i terrängridning. Sedan läggs poängen från de olika grenarna samman och någon vinner hela skiten. Ni bör fokusera på terrängmomentet eftersom det är det mest spektakulära (dödsföraktande) ni kommer att få se. Ingen människa som är vid sina sunda vätskor försöker sig på att forcera stora stockar ute i skogen, sittandes på en häst.
Lektion nummer 4, Presskonferensen
Frågor av den klassiska sportjournalist-typen a la Peter Jidhe kommer inte att fungera. Att fråga en ryttare om "hur det känns" kommer mötas av totalt oförstående miner. En ryttare är av princip aldrig nöjd. Det finns alltid något som hade kunnat gå bättre, eller känts bättre.
En ryttare är också alltid mer intresserad av att kommentera sin häst, eller sina konkurrenter, än att tala om sig själv. Hur mycket ni än försöker så kommer ni aldrig att få höra en ryttare säga något i stil med "Jag är bäst" vilket ni är så vana vid från intervjuer och presskonferenser med Zlatan.
Lycka till nu på ert första uppdrag i hästsporten!
Lektion nummer 1, hästen
En häst består av en (oftast brun) avlång kropp. Från denna kropp sticker sex saker ut. Den största utstickande delen är halsen, som sedan övergår i huvudet. Detta kallas fram på hästen. I motsatt ände finner ni en märklig hårtofs, kallad svans. Detta är bakdelen på hästen. Under själva den avlånga kroppen så sticker det ut fyra (4) delar. Detta är benen.
Det som ni ibland ser ovanför hästens kropp är inte en del av hästen, utan detta är en människa som sitter på hästen. Denna kallas ryttare när den sitter på själva djuret. Om personen istället sitter bakom hästen, så är det ingen ryttare utan en kusk (överkurs).
Lektion nummer 2, säkerhet för journalister
Man skall absolut undvika att vara för nära någon av de delar som sticker ut från hästens kropp. Om du till exempel står så nära hårtofsen baktill på hästen att du kan se enskilda hårstrån så gör du klokt i att backa ganska omgående. Hårtofsen i sig är inte så farlig, men strax nedanför finner du de två bakbenen. Är hårtofsen dessutom utrustad med en röd rosett, ta skydd! Om du istället ser alla de fyra benen samtidigt ovanför dig så ligger du ganska risigt till. Ligg bara stilla, och be en bön.
Hästar äter gräs, och inte sportjournalister. Ni kommer alltså inte att bli uppätna. Ryttarna själva är många gånger mycket mer folkilskna än hästarna, speciellt på en tävlingsplats. Om ni håller en god säkerhetsmarginal till både häst och ryttare är ni alltså relativt trygga, och bör kunna återvända hem till era familjer levande när arbetsdagen är slut.
Lektion nummer 3, Sportens utövande
Det finns ett flertal olika grenar som inkluderar häst och ryttare. Det är ungefär som olika former av bollsport. Lika lite som brännboll och handboll är samma sak så är dressyr och hoppning jämförbara. Här följer en kort genomgång av de tre vanligaste formerna av ridsport:
Hoppning. Oftast genomförs tävlingen i två delar. Första delen går ut på att häst och ryttare, helst tillsammans och samtidigt, skall ta sig runt en bana med olika hinder (består i grunden av stolpar samt en bom och påminner om ett fotbollsmål). Bommen (på fotbollsspråk, ribban) skall helst inte åka ner när de hoppar över den.
De som har klarat banan bäst i den första omgången gör sedan upp om vem som skall vinna genom att hoppa en gång till. Kan jämföras med särspel i golf eller sudden death i ishockey. Då rider man på tid och den med kortast tid och minst antal nedfallna ribbor vinner.
Poängberäkningen heter på hästspråk "fel". Den är lika ologisk som den i tennis. Man får helt enkelt lära sig 4:ans multiplikationstabell igen. Sätt alltså upp Öva in 4:ans tabell på "att göra-listan" inför ert första besök på en hästtävling. Det räcker att ni lär er den upp till 6x4=24. Den som har fler fel än så behöver ni inte skriva om i tidningen ändå.
Dressyr. Om hoppning är för avancerat för era sporthjärnor så ska ni nog hoppa över detta kapitel tills vidare. Dressyr kan liknas vid konståkning med häst, fast utan skridskor. Domare bedömer de olika rörelserna som ryttaren får hästen att utföra. Bedömningen är 1-10 och godkänd är lika med siffran 6. Dessa siffror omvandlas sedan till en procentsats och den med högst poäng vinner hela skiten.
Detta är alltså en form av bedömningssport, något som ni riktiga sportjournalister får eksem av att ens tänka på. Mitt bästa tips är att inte ens försöka förstå. Varken ni eller jag kommer ändå aldrig någonsin att lyckas klura ut varför en viss ryttare är bättre än någon annan, och därmed vinner. Dressyr är en sport som kräver tillvänjning. Börja med små doser dressyr!
Fälttävlan. Nu blir det ännu svårare att hänga med eftersom man i fälttävlan tävlar i både dressyr och hoppning SAMT i terrängridning. Sedan läggs poängen från de olika grenarna samman och någon vinner hela skiten. Ni bör fokusera på terrängmomentet eftersom det är det mest spektakulära (dödsföraktande) ni kommer att få se. Ingen människa som är vid sina sunda vätskor försöker sig på att forcera stora stockar ute i skogen, sittandes på en häst.
Lektion nummer 4, Presskonferensen
Frågor av den klassiska sportjournalist-typen a la Peter Jidhe kommer inte att fungera. Att fråga en ryttare om "hur det känns" kommer mötas av totalt oförstående miner. En ryttare är av princip aldrig nöjd. Det finns alltid något som hade kunnat gå bättre, eller känts bättre.
En ryttare är också alltid mer intresserad av att kommentera sin häst, eller sina konkurrenter, än att tala om sig själv. Hur mycket ni än försöker så kommer ni aldrig att få höra en ryttare säga något i stil med "Jag är bäst" vilket ni är så vana vid från intervjuer och presskonferenser med Zlatan.
Lycka till nu på ert första uppdrag i hästsporten!
Har funderat..
Jag har tänkt fram och tillbaks. Jag vet att Ubbe kommer få det bra hos en annan ryttare men det enda jag är rädd för är att han åker någonstans där jag inte vet. Att jag tappar bort min fina prins! Jag har haft en underbar tid och jag kan bara hoppas på ännu mer tid tillsammans med honom. Men dagen kommer då vi måste splittras och jag lär gråta varje dag i flera dagar. Men tiden läker sår, kanske inte dem djupaste men jag har vart där innan och jag vet att det blir bra i slutet av allt.
Jag har sett ställen där han ligger ut på annons, tidningar och internet. Men det är JAG som har den fina hästen i MITT stall. Jag menar bara det är helt galet bra. Så varför är jag inte tacksam för stunden? Varför gör jag inget bra av stunden tillsammans med honom istället för att sitta och gnälla över att han ska säljas?
Jag har tid till det senare efter han är såld, så nu ska jag bara blicka framåt med Ubbe. Men den ryttaren som ska köpa honom måste rida väldigt mjukt och fint. Det är svårt att hitta såna tjejer/killar men när man väl hittar en sån bra ryttare så är det bara att tacka Ubbe för stunden.
Så ligger det till. Jag ska bara fortsätta framåt och ta smällen när den kommer. Vara glad för stunden och gråta senare. Allting blir bra i slutet och är det inte bra, så är det inte slutet!
/JENNY
Jag har sett ställen där han ligger ut på annons, tidningar och internet. Men det är JAG som har den fina hästen i MITT stall. Jag menar bara det är helt galet bra. Så varför är jag inte tacksam för stunden? Varför gör jag inget bra av stunden tillsammans med honom istället för att sitta och gnälla över att han ska säljas?
Jag har tid till det senare efter han är såld, så nu ska jag bara blicka framåt med Ubbe. Men den ryttaren som ska köpa honom måste rida väldigt mjukt och fint. Det är svårt att hitta såna tjejer/killar men när man väl hittar en sån bra ryttare så är det bara att tacka Ubbe för stunden.
Så ligger det till. Jag ska bara fortsätta framåt och ta smällen när den kommer. Vara glad för stunden och gråta senare. Allting blir bra i slutet och är det inte bra, så är det inte slutet!
/JENNY
Hjälper de att rida olika hästar?
Jag tycker det hjälper väldigt mycket i ens ridning och utveckling i ridsport. Det är bra att rida olika hästar. Man lär sig alla sorters hästar och du blir väldigt mycket bättre i ridningen. Jag kan ge er ett exempel.
Om inte jag hade ridit så många olika A och B-ponnys när jag var mindre (nu snackar vi lite jenny) så tror jag att jag aldrig skulle blivit den ryttaren idag. För när jag växte ur B-ponny så väntade C-ponny och då skaffade vi en ganska pigg och het ponny (galen i andras ögon) Men han lärde mig väldigt mycket och jag tror det är främst därför jag ville köpa Cindy och att det är därför jag klarar av Cindy.
För varken Bart (c-ponnyn) eller Cindy var/är lätta att rida. Tar man för hårt i munnen flyger de upp i luften. De steppar tillbaks till stallet men de båda har något gemensamt, en hoppteknik att döda för. Jag kunde aldrig visa upp Bart's hoppteknik då han inte var redo på banan och han togs ifrån mig alltför snabbt. Men Cindy kan jag visa att det går, det går att utvecklas med en sån här häst.
Och det är nog därför jag har sånt tålamod. Att jag redan som liten red flera olika hästar och jag rider fortfarande flera olika hästar. Det är bra för en som ryttare! Men man måste tänka på att börja på en lagom nivå så man inte tar sig en för stor utmaning. Då blir det bara pannkaka av allt. Jag har fått förfrågningar att rida andras ponnys. Jag säger inte att jag är bäst på rida till mm men jag tycker det är kul, kul att hjälpa andra. Så jag skulle verkligen säga JA till att det är BRA att rida OLIKA hästar, helt klart.
Sen om man tycker det är tråkigt att rida flertal hästar är en annan femma. För vissa vill utbildas tillsammans med en häst! Så det är väldigt skiftande från ryttare och ekipage.
Men man kan alltid bli bättre i ridningen, bra tränare och en/flera häst/hästar som man tror på - SÅ går allt!
/Jenny
Om inte jag hade ridit så många olika A och B-ponnys när jag var mindre (nu snackar vi lite jenny) så tror jag att jag aldrig skulle blivit den ryttaren idag. För när jag växte ur B-ponny så väntade C-ponny och då skaffade vi en ganska pigg och het ponny (galen i andras ögon) Men han lärde mig väldigt mycket och jag tror det är främst därför jag ville köpa Cindy och att det är därför jag klarar av Cindy.
För varken Bart (c-ponnyn) eller Cindy var/är lätta att rida. Tar man för hårt i munnen flyger de upp i luften. De steppar tillbaks till stallet men de båda har något gemensamt, en hoppteknik att döda för. Jag kunde aldrig visa upp Bart's hoppteknik då han inte var redo på banan och han togs ifrån mig alltför snabbt. Men Cindy kan jag visa att det går, det går att utvecklas med en sån här häst.
Och det är nog därför jag har sånt tålamod. Att jag redan som liten red flera olika hästar och jag rider fortfarande flera olika hästar. Det är bra för en som ryttare! Men man måste tänka på att börja på en lagom nivå så man inte tar sig en för stor utmaning. Då blir det bara pannkaka av allt. Jag har fått förfrågningar att rida andras ponnys. Jag säger inte att jag är bäst på rida till mm men jag tycker det är kul, kul att hjälpa andra. Så jag skulle verkligen säga JA till att det är BRA att rida OLIKA hästar, helt klart.
Sen om man tycker det är tråkigt att rida flertal hästar är en annan femma. För vissa vill utbildas tillsammans med en häst! Så det är väldigt skiftande från ryttare och ekipage.
Men man kan alltid bli bättre i ridningen, bra tränare och en/flera häst/hästar som man tror på - SÅ går allt!
/Jenny
wiho
Jag mår verkligen superduper bra idag. Betygen var verkligen väldigt bra och jag jobbar mig upp från skiten i 8:an. ÅÅÅH, happyface.
Somsagt så blev jag väldigt skoltrött i 8:an och jag gjorde flertal grejer jag ångrar. Det var väldigt jobbigt år för mig då jag inte hittade någon motivation överhuvudtaget. Tänkte inte på framtiden som skulle komma, utan levde för stunden. Vilket är bra det men jag levde för mycket. Mina provresultat var helt åt skogen, förjävliga. Klarade mig nästintill till G varenda gång, enstaka VG på mina omdömen.
MEN nu, är jag back on track och verkligen fokuserat hela nian. Självklart skrattar jag och gör grejer jag inte borde göra osv men samtidigt lär jag mig nya saker, tar ansvar för migsjälv och verkligen taggar till på prov. Nu handlar det om min framtid, gymnasieval och allt. Jag lyssnar på lektionen även om det är tråkigt.
Och jag vet att det var sååå många som sa att jag borde ta tag i skolan redan i 8:an men jag kunde helt enkelt inte. Först i slutet av 8:an innan sommarlovet så hittade jag mig själv och la in den sista växeln. Men nu är jag i topp och betygen är grymma, provresultat är bra. Ni vet verkligen inte hur lycklig jag är!!
Jag ligger på VG-MVG nivå i ALLT. Så jäkla glad. Så nu, hela nian har jag jobbat på och försökt. Det är de minsta man kan göra, FÖRSÖKA. Ni ser vad som hände med mig, jag har otroligt bra omdömen nu. Positiva kommentarer och ännu ett tips som kan höja mitt betyg ännu mer för att jag inte ska sakta ner tempot för att jag VET att jag har det betyget. Men det spelar ingen roll, jag ska vara igång och fokusera ännu mer än vad en människa kan ;)
Tro mig, hur tråkig skolan än är, så är den super viktigt. Det handlar om att förbereda er för framtida jobb och hela köret. Vet att många tycker det är bullshit men försök, ni kommer inse varför sen!
2012 är MITT år, med MINA vänner och MINA hästar. Ni galet braa finaste vänner!
/jenny
Somsagt så blev jag väldigt skoltrött i 8:an och jag gjorde flertal grejer jag ångrar. Det var väldigt jobbigt år för mig då jag inte hittade någon motivation överhuvudtaget. Tänkte inte på framtiden som skulle komma, utan levde för stunden. Vilket är bra det men jag levde för mycket. Mina provresultat var helt åt skogen, förjävliga. Klarade mig nästintill till G varenda gång, enstaka VG på mina omdömen.
MEN nu, är jag back on track och verkligen fokuserat hela nian. Självklart skrattar jag och gör grejer jag inte borde göra osv men samtidigt lär jag mig nya saker, tar ansvar för migsjälv och verkligen taggar till på prov. Nu handlar det om min framtid, gymnasieval och allt. Jag lyssnar på lektionen även om det är tråkigt.
Och jag vet att det var sååå många som sa att jag borde ta tag i skolan redan i 8:an men jag kunde helt enkelt inte. Först i slutet av 8:an innan sommarlovet så hittade jag mig själv och la in den sista växeln. Men nu är jag i topp och betygen är grymma, provresultat är bra. Ni vet verkligen inte hur lycklig jag är!!
Jag ligger på VG-MVG nivå i ALLT. Så jäkla glad. Så nu, hela nian har jag jobbat på och försökt. Det är de minsta man kan göra, FÖRSÖKA. Ni ser vad som hände med mig, jag har otroligt bra omdömen nu. Positiva kommentarer och ännu ett tips som kan höja mitt betyg ännu mer för att jag inte ska sakta ner tempot för att jag VET att jag har det betyget. Men det spelar ingen roll, jag ska vara igång och fokusera ännu mer än vad en människa kan ;)
Tro mig, hur tråkig skolan än är, så är den super viktigt. Det handlar om att förbereda er för framtida jobb och hela köret. Vet att många tycker det är bullshit men försök, ni kommer inse varför sen!
2012 är MITT år, med MINA vänner och MINA hästar. Ni galet braa finaste vänner!
/jenny
Tack!
Jag vill tacka för era varma och snälla kommentarer. Vänner som stöttar när det är som jobbigast, de är de som är de äkta vännerna. Känns riktigt skönt att veta att man har goa människoa runt sig.
_
Jag menar efter alla disskusioner i skolan om att RGB inte var värd Jerringpriset, trycker mer eller mindre ner oss ryttare. Varför kan inte vi få lite place i media? Hur kommer det sig att ridSPORT inte är någon sport? Jag tänker inte smutskasta andra sporter, men hur kan man ens ha mage till att säga att RGB INTE var/är värd Jerringpriset?
OS, EM mm.
Det hade inte vart lika mycket snack om någon annan ''riktig'' (som folk skulle säga) sport vann, men RIDSPORT är en sport. Men även ens liv, man lägger ner sin tid och själ för de här fantastiska djuren! Om ni inte tycker att RGB var värd priset, tyck inte det då! Men era ord, åsikter och era meningslösa elaka kommenterar är för mycket. VISST, alla får ha sin åsikt om vad som helst.
Men det finns en gräns hur långt man kan uttrycka sig. Flera kommentarer på tidningar,facebook's mm är kränkningar. Och det är inte bara mindrebarn som skriver utan äldre vuxna som tycker att hockeyn exempelvis skulle vinna!
Men nu var det så att ROLF-GÖRAN BENGTSSON vann Jerringpriset 2012, första ryttaren någonsin som vann. Det kommer flera år, flera ny helt otroligt duktiga människor. Folk som är värda var och sitt pris, men det var RGB som tog hem Jerringpriset med hela 44 % rösterna. Vilket också var ett rekord, så varför göra en sån big deal av allt?
Alla har sina åsikter, men sätt en gräns. Det kommer nya år med nya priser och folk som förtjänar priset det året. Omvärlden fick en kick därbak när de insåg att Ridsport är ganska VÄLDIGT stort!!
Förlåt mig om det blir rörigt, men att få ner viktiga och vettiga ord när fingrarna glöder så gäller att försöka ta det lugnt och försöka få en sammanfattning på allt!
/jenny
_
Jag menar efter alla disskusioner i skolan om att RGB inte var värd Jerringpriset, trycker mer eller mindre ner oss ryttare. Varför kan inte vi få lite place i media? Hur kommer det sig att ridSPORT inte är någon sport? Jag tänker inte smutskasta andra sporter, men hur kan man ens ha mage till att säga att RGB INTE var/är värd Jerringpriset?
OS, EM mm.
Det hade inte vart lika mycket snack om någon annan ''riktig'' (som folk skulle säga) sport vann, men RIDSPORT är en sport. Men även ens liv, man lägger ner sin tid och själ för de här fantastiska djuren! Om ni inte tycker att RGB var värd priset, tyck inte det då! Men era ord, åsikter och era meningslösa elaka kommenterar är för mycket. VISST, alla får ha sin åsikt om vad som helst.
Men det finns en gräns hur långt man kan uttrycka sig. Flera kommentarer på tidningar,facebook's mm är kränkningar. Och det är inte bara mindrebarn som skriver utan äldre vuxna som tycker att hockeyn exempelvis skulle vinna!
Men nu var det så att ROLF-GÖRAN BENGTSSON vann Jerringpriset 2012, första ryttaren någonsin som vann. Det kommer flera år, flera ny helt otroligt duktiga människor. Folk som är värda var och sitt pris, men det var RGB som tog hem Jerringpriset med hela 44 % rösterna. Vilket också var ett rekord, så varför göra en sån big deal av allt?
Alla har sina åsikter, men sätt en gräns. Det kommer nya år med nya priser och folk som förtjänar priset det året. Omvärlden fick en kick därbak när de insåg att Ridsport är ganska VÄLDIGT stort!!
Förlåt mig om det blir rörigt, men att få ner viktiga och vettiga ord när fingrarna glöder så gäller att försöka ta det lugnt och försöka få en sammanfattning på allt!
/jenny
Känner mig tom
B T W, Sverige vann mot Tjeckien!
__
Jag känner mig så sjukt tom, typ som någonting saknas?
Jag har börjat bry mig för mycket om folks åsikter om den hästen, eller om den killen osv. Hur kom det till sig?
Nu lyckligtvis har jag sakta men säkert slutat bry mig om andra folks tycken, men det sitter ändå där i huvudet. Jag har inte velat gå ut med mina tankar kring saker och ting men nu känns det helt... tomt!
Det är de enda ordet som kan beskriva mina känslor nu.
Skolan är allmänt jobbigt, skoltrött som fan. Längtar till tiden är slut men vägrar att skiljas från min klass. (även om typ hela min klass väljer lerum) Nationella proven sätts igång och vi har KEMI som Nationellt prov i No. Uschfy och blä, hatar Kemi.
Måste plugga på och det är läxor varje dag i någonting, hästarna ska motioneras, stallen ska fixas. Men samtidigt vill jag ha ett liv utan för hästarna vilket är vääldigt omöjligt nu. Tror det är lite därför jag känner mig tom. Inget mot hästarna, jag älskar de underbara varelserna som de är men känner nu under vinterlovet, att min motivation försvann helt inom ridningen.
Tror det har med att det inte var några träningar eller tävlingar och ingen snö. Jag gillar att se fram emot saker och planera grejer utöver det. Men nu har jag inte haft någon plan förutom att mina hästar ska vara fräscha till varochsin uppgift.
Kan det vara därför?
Jag har tänkt på att sluta rida efter Ubbe säljs men sen inser jag ändå, det är inget jag vill. Jag vill fortsätta jobba ihop med mina fina hästar, utbilda nya hästar och komma längre i min ridning. Bli något helt enkelt. Jag vet att jag kommer få tillbaks glädjen, sån enorm glädje när vi kommer ut på banorna igen. Det är där vi trivs, där vi hör hemma. Jag och Mina hästar!
Se mig inte som en tävlingsmänniska men jag är ingen skogsmulle heller. Jag kan inte sitta och rida i skogen varje dag(varierade ridpass i pd) utan mål med min ridning, utan känslan att lyckas på banorna. Jag är en tävlingsmänniska på en normal nivå, tränar/tävlar inte sönder mina hästar. Jag tävlar mot mig själv, slå mina egna resultat!
Jag skulle aldrig kunna tävla en häst som inte vill hoppa, det är helt meningslöst. Men jag har lyckan att få ha hästar som kämpar för mig, precis som jag kämpar för dem.
Jag vet att varenda liten minut jag lägger på dem i flera minus eller plusgrader kommer ge resultat. Vi kommer lyckas mer än någonsin.
Så det är nog därför jag har varit allmänt nere och deppig. Allt har gått åt helvete samtidigt som det går bättre och bättre nu i skolan. Jag ser fram emot tävlingarna och träningarna. Känslan av att misslyckas och lyckas.
Den tomma känslan kommer bli överfylld av positiva känslor, en glädje som aldrig har existerat förut.
/jenny
__
Jag känner mig så sjukt tom, typ som någonting saknas?
Jag har börjat bry mig för mycket om folks åsikter om den hästen, eller om den killen osv. Hur kom det till sig?
Nu lyckligtvis har jag sakta men säkert slutat bry mig om andra folks tycken, men det sitter ändå där i huvudet. Jag har inte velat gå ut med mina tankar kring saker och ting men nu känns det helt... tomt!
Det är de enda ordet som kan beskriva mina känslor nu.
Skolan är allmänt jobbigt, skoltrött som fan. Längtar till tiden är slut men vägrar att skiljas från min klass. (även om typ hela min klass väljer lerum) Nationella proven sätts igång och vi har KEMI som Nationellt prov i No. Uschfy och blä, hatar Kemi.
Måste plugga på och det är läxor varje dag i någonting, hästarna ska motioneras, stallen ska fixas. Men samtidigt vill jag ha ett liv utan för hästarna vilket är vääldigt omöjligt nu. Tror det är lite därför jag känner mig tom. Inget mot hästarna, jag älskar de underbara varelserna som de är men känner nu under vinterlovet, att min motivation försvann helt inom ridningen.
Tror det har med att det inte var några träningar eller tävlingar och ingen snö. Jag gillar att se fram emot saker och planera grejer utöver det. Men nu har jag inte haft någon plan förutom att mina hästar ska vara fräscha till varochsin uppgift.
Kan det vara därför?
Jag har tänkt på att sluta rida efter Ubbe säljs men sen inser jag ändå, det är inget jag vill. Jag vill fortsätta jobba ihop med mina fina hästar, utbilda nya hästar och komma längre i min ridning. Bli något helt enkelt. Jag vet att jag kommer få tillbaks glädjen, sån enorm glädje när vi kommer ut på banorna igen. Det är där vi trivs, där vi hör hemma. Jag och Mina hästar!
Se mig inte som en tävlingsmänniska men jag är ingen skogsmulle heller. Jag kan inte sitta och rida i skogen varje dag(varierade ridpass i pd) utan mål med min ridning, utan känslan att lyckas på banorna. Jag är en tävlingsmänniska på en normal nivå, tränar/tävlar inte sönder mina hästar. Jag tävlar mot mig själv, slå mina egna resultat!
Jag skulle aldrig kunna tävla en häst som inte vill hoppa, det är helt meningslöst. Men jag har lyckan att få ha hästar som kämpar för mig, precis som jag kämpar för dem.
Jag vet att varenda liten minut jag lägger på dem i flera minus eller plusgrader kommer ge resultat. Vi kommer lyckas mer än någonsin.
Så det är nog därför jag har varit allmänt nere och deppig. Allt har gått åt helvete samtidigt som det går bättre och bättre nu i skolan. Jag ser fram emot tävlingarna och träningarna. Känslan av att misslyckas och lyckas.
Den tomma känslan kommer bli överfylld av positiva känslor, en glädje som aldrig har existerat förut.
/jenny
Alla har sin gräns, du gick över den
Blir så trött på vissa folk, förlåt mig att jag tar detta på bloggen. Men de s.k ''vänner'' jag har, som jag hade! Snackar så otroligt mycket skit bakom min rygg. De säger att jag rider så bra och att jag förtjänar att få ha bra hästar och placeringar.
Men sen går man bakom min rygg, snackar skit som aldrig förr. Man säger att jag drar hästarna i munnen, att jag inte kan hjälpa folk med sin ridning.
JAG kan kanske inte hjälpa varenda en, jag kan hjälpa dem som VILL få hjälp. Jag vill att andra ska lyckas och få placeringar tillsammans med SIN häst. Men om det går skit för den här personen - så klandrar man mig.
Och den här gången har jag inte hjälpt henne/honom. Jag har inte vart i närheten av denna personen.
Så varför ska jag få skiten slängd på mig? Bara för att jag egentligen inte tar emot sån otroligt onödig skit.
Och vadå dra mina hästar i munnen? De skulle inte ens våga hoppa om jag nu drog de så illa munnen. Det skulle aldrig falla mig in. Jag är inte elak mot mina hästar, de är värda det bästa.
Men när man gör över gränsen, snackar för mycket, hugger mig i ryggen och säger att du hatar mig..
Och sen kan gå till mig och säga att JAG kan lita på DIG. När jag vet att du snackar skit så det sprutar ur munnen på dig, då är du nere på botten. Jag tänker inte skryta men jag är högre upp än dig, jag har kämpat mig dit och fått hårda smällar - men det var helt klart värt det.
Jag tänker inte tycka synd om dig, för att du kastar skit på mig, jag ville hjälpa dig men gränsen är dragen och du gick över den och jag vill inte ha något med dig att göra. DU låtsas att vara någon annan när du är med andra folk, det är de som stör mig. Att du försöker vara någon du inte är. Vart tog den goa tjejen/killen vägen? Vart tog den skrattglada och roliga personen vägen?
Antar att den försvann liksnabbt som du började snacka för mycket, för ofta. Jag tänker inte fightas mot dig när jag vet att du kommer att krypa tillbaks som en liten hund och säga förlåt. Men den här gången tänker jag inte förlåta dig.
Detta året kommer jag köra på, med mina riktigt ärliga vänner, mina otroligt duktiga hästar och tro på migsjälv. Så otroligt trött på skiten som jag får dagligen, lägg ner det. För detta var det sista inlägget som riktas mot dig, det sista gången jag kommer tänka på dig. Du gjorde så mycket fel att du inte kan rätta till det igen. 2012 är mitt år, precis som alla andra säger - det är ens egen år.
2012 kan bli något bra men jag klarar inte av att ha folk som går bakom min rygg, ljuger och hoppas att det går dåligt för mig. Det funkar inte så.
Förlåt för detta väldigt ilska-inlägg. Men som många andra så blir man tillslut på skitsnack och detta var min gräns. Jag kommer fortfarande inte ta åt mig men detta sårade mig, faktiskt. Så nu kör jag på 2012 med riktigt vänner.
Ha bra människor runt dig, de som vill hjälpa dig, de som vill att det ska gå bra och de som vill försöka få dig att bli bättre. För jag lovar - det är precis så jag gör mot riktiga vänner. Hjälper och pushar för att ni ska bli något större. Öka på erat självförtroende utan att bli egoistisk. Ni är guldvärda, men ni/du andra kan dra någonannanstans där jag slipper se er/dig.
/gammalbildja/
/jenny
Men sen går man bakom min rygg, snackar skit som aldrig förr. Man säger att jag drar hästarna i munnen, att jag inte kan hjälpa folk med sin ridning.
JAG kan kanske inte hjälpa varenda en, jag kan hjälpa dem som VILL få hjälp. Jag vill att andra ska lyckas och få placeringar tillsammans med SIN häst. Men om det går skit för den här personen - så klandrar man mig.
Och den här gången har jag inte hjälpt henne/honom. Jag har inte vart i närheten av denna personen.
Så varför ska jag få skiten slängd på mig? Bara för att jag egentligen inte tar emot sån otroligt onödig skit.
Och vadå dra mina hästar i munnen? De skulle inte ens våga hoppa om jag nu drog de så illa munnen. Det skulle aldrig falla mig in. Jag är inte elak mot mina hästar, de är värda det bästa.
Men när man gör över gränsen, snackar för mycket, hugger mig i ryggen och säger att du hatar mig..
Och sen kan gå till mig och säga att JAG kan lita på DIG. När jag vet att du snackar skit så det sprutar ur munnen på dig, då är du nere på botten. Jag tänker inte skryta men jag är högre upp än dig, jag har kämpat mig dit och fått hårda smällar - men det var helt klart värt det.
Jag tänker inte tycka synd om dig, för att du kastar skit på mig, jag ville hjälpa dig men gränsen är dragen och du gick över den och jag vill inte ha något med dig att göra. DU låtsas att vara någon annan när du är med andra folk, det är de som stör mig. Att du försöker vara någon du inte är. Vart tog den goa tjejen/killen vägen? Vart tog den skrattglada och roliga personen vägen?
Antar att den försvann liksnabbt som du började snacka för mycket, för ofta. Jag tänker inte fightas mot dig när jag vet att du kommer att krypa tillbaks som en liten hund och säga förlåt. Men den här gången tänker jag inte förlåta dig.
Detta året kommer jag köra på, med mina riktigt ärliga vänner, mina otroligt duktiga hästar och tro på migsjälv. Så otroligt trött på skiten som jag får dagligen, lägg ner det. För detta var det sista inlägget som riktas mot dig, det sista gången jag kommer tänka på dig. Du gjorde så mycket fel att du inte kan rätta till det igen. 2012 är mitt år, precis som alla andra säger - det är ens egen år.
2012 kan bli något bra men jag klarar inte av att ha folk som går bakom min rygg, ljuger och hoppas att det går dåligt för mig. Det funkar inte så.
Förlåt för detta väldigt ilska-inlägg. Men som många andra så blir man tillslut på skitsnack och detta var min gräns. Jag kommer fortfarande inte ta åt mig men detta sårade mig, faktiskt. Så nu kör jag på 2012 med riktigt vänner.
Ha bra människor runt dig, de som vill hjälpa dig, de som vill att det ska gå bra och de som vill försöka få dig att bli bättre. För jag lovar - det är precis så jag gör mot riktiga vänner. Hjälper och pushar för att ni ska bli något större. Öka på erat självförtroende utan att bli egoistisk. Ni är guldvärda, men ni/du andra kan dra någonannanstans där jag slipper se er/dig.
/gammalbildja//jenny
Skitsnack, nej peppa varandra istället!
Detta jag ska skriva nu är bara ridsporten jag snackar om. Inte utanför. Så jag fokuserar BARA på ridsporten!
Är det bara jag eller är det fler som har tänkt på att det är såå många som snackar skit bakom ens rygg i hästvärlden?
Det kan gå från småbarn upp till ponnymorsor. Jag har vart med i alla stadien och har fått skit slängt på mig gång på gång. Man tror verkligen att man har en vän men sen får man reda av en annan vän att den s.k vännen har snackat skit om mig - vem ska man tro på?
Jag vill helst i såna lägen prata med båda två face to face, då jag ser om de ljuger. Man vet aldrig om de är ärliga på sms eller i telefon. Sen kommer det alltid spridas rykten efter rykten om dig, bra eller dåliga. Men det är endast en själv som vet vad som är sant.
Men jag blir så otroligt trött på folk som snackar skit om en och sen är med den? Jag kan med handen på hjärtat säga - JA, jag har snackat om folk men det var ett bra tag sen. Månader,år?
Ingen ska stå upp för skitsnack eller få skit slängt på sig. Vissa folk är väldigt självgoda och har grymt bra självförtroende så de där äckliga,fula,elaka orden bara rinner av en.
Men sen finns de andra som inte kan sluta tänka på orden som sägs, de skaver i huvudet och gråten kommer ikapp. Bara för att de inte har det bästa självförtroendet så ska man verkligen inte hacka ner på någon annan.
Man som person som är medveten om att man snackar om någon sjunker enormt mycket i andras ögon, folk som har snackat för mycket är jag idagsläget inte vän med. Jag har bara bra vänner runt om mig. Som vill mitt bästa och som blir glada för framgångarna jag får. Sen självklart finns det de som blir lite småsura över att jag just nollade den LA osv.
Men att snacka om det senare tycker inte är OK. Låt mig göra mina misstag, låt mig göra fel beslut - det drabbar bara mig. Sen tar jag den smällen och jag har tur att jag inte bryr mig om skitsnack -som handlar om mig. Jag skrattar åt dem som sprider det. Men folk som snackar om andra när jag är med blir jag bara ledsen över, folk som har litat på den här tjejen eller killen, de snackar om en. Dygnet runt.
Detta är inte okej, och i hästvärlden märker man detta väldigt väl. Den ena bråkar med andra och den andra jämför vilken av sina hästar som är bäst med den tredje. Vad händer egentligen? Sporten är tuff och man får ta de smällar som följer men försök att få snacket att sluta.
Atmosfären blir så mycket bättre. Så tänk på vad ni säger innan ni öppnar eran mun!
Har säkerligen glömt en massa men detta är det som cirkulerar i huvudet!
/jenny
