kelly och jenny - our life's -

Smärtan känns i hjärtat

När jag såg Kelly's inlägg om Ubbe och mig så brast jag i gråt. Det känns förjävligt rentutsagt att han ska säljas. Spelar ingen roll hur länge jag har vetat om detta så har det aldrig vart en verklighet för mig. Han har förändrats så otroligt mycket! Jag är ingen person som gillar att skryta eller prata gott om mig men nu ska jag vara ärlig;
Han har förändrats något sjukt mycket här hos oss. Han och jag kämpade mot varann på banan, eller jag svängde och han hoppade. Nu fightas vi tillsammans, rider för samma mål, samma team. Men den dagen han åker härifrån så kommer jag inte kunna stå upp på egna ben, han är halva mig. Den bra halvan!

Jag kan inte tänka mig ett liv utan han. Folk säger ''det är bara en häst'' Men för mig är han inte ''bara'' Han har en stordel av mitt hjärta, han har kommit mig nära. Vi har ett band mellan oss som väldigt få får uppleva. Jag har haft han kortast tid men jag har kommit han närmast. Jag kommer gråta väldigt länge efter han är borta ur stallet, ur sin stora box. När hans sadel och träns inte hänger på samma plats, när hans täcken försvinner, när hans hälsnings gnägg varje gång man kommer in i stallet inte längre existerar, hans ögon som säger mer än miljontals ord. Det kommer kännas så jävla tomt utan honom.

Jag är glad att jag har fått uppleva en sån här tid med en helt fantastisk häst. Men jag hade varit världens lyckligaste tjej att få äga honom, men även jag vet att det förblir en dröm. Vi har inte de pengar som krävs för att köpa honom, vi har det verkligen inte! Jag kan inte leva utan honom, eller tids nog visst! Men det är den tiden som är emellan som är hemsk. Han är så personlig, så speciell. Han har ett hjärta av guld. Och kommer du han nära har du en vän för livet. Jag känner att jag kommer svika han, när han åker ifrån gården. Kommer känna mig så sjukt taskig. Det känns redan nu när jag skriver detta i hjärtat, tårarna rinner. Musiken i bakgrunden gör inte saken bättre. Men jag ser ingen framtid utan honom, han har hjälpt mig overkligt mycket. Han betyder för mycket för mig, för att kunna släppa han! Han är somsagt min bättre halva, den underbara halvan som gör att jag har det tålamodet idag. Han som får mig att vilja bli bättre och utbilda hästar. Han som får mig att gå ut i kölden och det är även han som får mig att försöka bilda band med andra hästar, precis som han och jag har gjort.

Fina underbara helt fantastiska häst, du har gett mig så mycket i livet. På bara lite mer än ett år så har vi utvecklats tillsammans och jag önskar att vi får en sista tävling tillsammans. Tävla eliten och klättra lite till i höjden, bevisa att du kan. Jag hoppas att du inte säljs med ett fingerknäpp. Jag vill inte att någon annan ska klara av dig, egoistisk men sant. Jag vill ha kvar dig min fina kille, du får inte lämna mig. Mitt hjärta brister lite för varje dag, varje dag vi kommer närmare en annons på internet. Men jag ska ta vara på tiden med dig mitt hjärta, världens finaste häst. Jag kan inte sluta skriva om dig, du har så mycket som ingen annan häst har. Men jag måste avrunda inlägget men duvet att jag kan skriva flera tusen rader till, om bara DIG!

Du är världens bästa, vi klarade oss under skitsnacket tillsammans. Vi har fått bra ord och beröm tillsammans nu. Det betyder en massa, för mig att du är DU Ubbe. Om du kunde läsa detta så hade jag inte kunnat vart lyckligare men nu skriver jag detta till resten av världen. För att de ska veta att du betyder något fruktansvärt mycket. Men jag avslutar detta inlägget med detta;

Jag älskar dig fina Ubbe, Kantjes Urbion! Du förblir en del av mig!<3