Nu är det min verklighet
Hej läsare!
Under de här dagarna jag har vart borta så har jag insett att detta är min verklighet nu. Jag slutar 9;an om nio dagar, lämnar min klass efter 3 år. Så mycket som har hänt. Trodde det skulle vara hyfsat okej. Börja om på nytt liksom.
Men fan, det är det verkligen inte. Nu sitter jag här. Helt kluven och tänker att detta var det sista vi gjorde tillsammans som en riktigt grupp, min klass. Vi kommer inte sitta tillsammans och spela musik, sjunga, hitta på något galet.
Detta var slutet på boken. Finns inga nya sidor längre. Dags att börja på en ny.
Allt detta plus att Ubbe är till salu, jag ska som smånigom gå över till storhäst. SÅ det är jobbigt. Jag känner mig helt tom på känslor och ord. Vet bara att jag vill hitta en väg ut. Den här helgen har gått äckligt snabbt och jag vill pausa och stanna kvar. Min klass betyder helt otroligt mycket och tanken på att skiljas från den och gå på egna ben helt plötsligt är som en smäll i magen.
Jag vet att vi alla kommer träffas någon gång men vissa tappar man ju helt totalt kontakten med. Jag orkar inte det. Jag skulle vilja träffa alla varje dag ändå, bara säga hej. Men nu är jag tacksam för 3 helt underbara,konstiga,ilskna,sura,skrattfyllda år. Kommer aldrig glömma 9C, never. Ubbe likaså, min fina stjärna. Idag visade han att vi är påväg igen, påväg upp. Kanske blir bra i slutet ändå? Han är min andra halva, min bättre, envisa halva.
Jag hade aldrig varit den jag är om det inte vore för hästarna och min klass, min familj och vänner. Man får vara den man är när man inte blev som man skulle. Jag tittar tillbaks på minnen, helt galna minnen. Att jag för 3 årsedan inte insåg att nu händer det, nu ska vi splittras. Nu går vi åt varsina håll, endast lycka till alla. Alla kommer lyckas med något någon gång. Jag slutar skriva här, annars lär det bli världens längsta inlägg.
Men TACK till alla ni! Vänner som familj, djur som klass. Ni är bäst, no matter what!
/jenny
Under de här dagarna jag har vart borta så har jag insett att detta är min verklighet nu. Jag slutar 9;an om nio dagar, lämnar min klass efter 3 år. Så mycket som har hänt. Trodde det skulle vara hyfsat okej. Börja om på nytt liksom.
Men fan, det är det verkligen inte. Nu sitter jag här. Helt kluven och tänker att detta var det sista vi gjorde tillsammans som en riktigt grupp, min klass. Vi kommer inte sitta tillsammans och spela musik, sjunga, hitta på något galet.
Detta var slutet på boken. Finns inga nya sidor längre. Dags att börja på en ny.
Allt detta plus att Ubbe är till salu, jag ska som smånigom gå över till storhäst. SÅ det är jobbigt. Jag känner mig helt tom på känslor och ord. Vet bara att jag vill hitta en väg ut. Den här helgen har gått äckligt snabbt och jag vill pausa och stanna kvar. Min klass betyder helt otroligt mycket och tanken på att skiljas från den och gå på egna ben helt plötsligt är som en smäll i magen.
Jag vet att vi alla kommer träffas någon gång men vissa tappar man ju helt totalt kontakten med. Jag orkar inte det. Jag skulle vilja träffa alla varje dag ändå, bara säga hej. Men nu är jag tacksam för 3 helt underbara,konstiga,ilskna,sura,skrattfyllda år. Kommer aldrig glömma 9C, never. Ubbe likaså, min fina stjärna. Idag visade han att vi är påväg igen, påväg upp. Kanske blir bra i slutet ändå? Han är min andra halva, min bättre, envisa halva.
Jag hade aldrig varit den jag är om det inte vore för hästarna och min klass, min familj och vänner. Man får vara den man är när man inte blev som man skulle. Jag tittar tillbaks på minnen, helt galna minnen. Att jag för 3 årsedan inte insåg att nu händer det, nu ska vi splittras. Nu går vi åt varsina håll, endast lycka till alla. Alla kommer lyckas med något någon gång. Jag slutar skriva här, annars lär det bli världens längsta inlägg.
Men TACK till alla ni! Vänner som familj, djur som klass. Ni är bäst, no matter what!
/jenny
Kommentarer
Trackback
